Angående min pojkvän 1
Saken med min pojkvän (R.) är att vi har ett ganska komplicerat (men kärleksfullt) förhållande. Det kompliceras bland annat av att han bor i England, bland annat av att han är 17 år äldre än mig, men mest av att han är gift. Och jag vet vad folk anser om sådana förhållanden. För det är inte själva hans äktenskap som är problemet mestadels (visst är jag fruktansvärt svartsjuk, men jag älskar honom och är tålmodig), och definitivt inte åldern (för oss i alla fall) utan det är att man får dölja och ljuga om sitt förhållande inför de flesta och de få av ens närmaste som får veta sanningen ser fortfarande ned på en. Jag brukade vara en sådan person som såg ned på otrohet och tyckte att jag stod över det, men sanningen var att jag inte hade något att säga till om när det kom till vem jag tänkte på om dagarna, vem som gjorde mig lycklig och vem som jag faktiskt var kär i.
För visst var jag också i ett förhållande när vi träffades. Jag var också otrogen, även om det "bara" var emotionellt och inte fysiskt, men det känns på något sätt värre antar jag.
Jag gick aldrig in för att bli förälskad, jag hade mitt förhållande, och även om jag inte var helt lycklig så antog jag att det var så det skulle vara. Men när jag träffade min nuvarande pojkvän så kunde jag för första gången på länge känna att jag ville vakna igen nästa morgon (det här låter jättedramatiskt, men kanske ändå inte).
Vi träffades online via gemensamma vänner och började prata medan jag satt hemma och studerade under ungefär 2 månader och han var sjukskriven. Min dåvarande pojkvän (M.) hade praktik i en annan kommun och spenderade 12 timmar av dygnet där eller pendlandes och resten sovandes eller framför datorn. Vi pratade inte särskilt mycket när han väl var hemma och jag började nästan förakta honom, och mig själv, för den ensamhet som fanns där även när vi var i samma rum. Och jag är inte bra på ensamhet och började bli mer och mer deppig och melankolisk och det enda som gjorde mig glad på dagarna var att få prata med R, för han lyssnade när jag pratade. Han inte bara lyssnade när jag pratade om mina studier (lingvistik) utan han förstod det också. Jag kunde använda facktermer och han visste precis vad jag pratade om! Min före detta hatade när jag pratade om mina studier, och det var skönt att hitta någon som jag kunde ha en konversation på lika villkor med.
Och där började det. Jag kommer ihåg sista halvåret av mitt dåvarande förhållande och kommer ihåg hur många gånger jag tänkte att jag måste avsluta det jag hade med R, men jag kunde inte. Jag kunde stänga in mig på toaletten och sätta mig i duschen och gråta av utmattning, för jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Tills slut bröt jag och M i slutet av förra sommaren. Det var smärtsamt det också, men det kändes också som om någon hade lyft en stor sten från mina axlar. Skuld väger så väldigt mycket.
Jag och R träffades för första gången här i Sverige i Januari och har varit tillsammans sen dess.
Och jag älskar honom. Jag har aldrig känt mig så hemma med någon som med honom, och han känner detsamma för mig. Men jag kan se det på dem som vet att de inte gillar det. De kanske säger att är jag lycklig är det det som räknas, men samtidigt finns det någon sorts eftersmak av ogillande. En av mina väninnor började förtvivlat att leta anledningar för att göra det "ok", och visst var jag olycklig och kanske gjorde det själv också, men jag ville ha äkta stöd, inte något de säger för att de tror att de måste.
Jag kanske borde skriva klart det här imorgon...
Kommentarer
Trackback
