geishasunrise

Länk för att vara med och tävla:

Må bästa skofetishist vinna!

:D

Jag har börjat fundera på att rensa min redan (med vissa mått mätta) sparsamma vänlista på facebook från folk som jag helt ärligt INTE kan kalla vänner. Dit hör bland annat tjejer som jag har fått sitta och fundera en bra stund över vilka de var när de skickade vänförfrågan, bara för att sedan inse att de gått i en klass på samma skola som mig - jag är ledsen, men det är inte mitt enda kriterium. Nån tjej som heter Zara addade mig efter att ha pratat med min mamma och frågat hur det var med mig "nuför tiden". Jag har som sagt aldrig sagt en mening till människan som jag kan minnas, men självklart är jag "för snäll" för att säga nej. Jag är lite av en pussy när det kommer till sånt, det bör medges.

Såja, nu har vi fått blow off some steam också :) Nu ska jag återgå till att analysera data för min uppsats!

Tyvärr ser folk ofta ner på ett sånt beslut när man är så pass "ung" som jag är (jag blir 24 nu i höst, jag kanske aldrig skrev min ålder?) utan en del säger rätt ut att "du hinner ändra dig" eller "du kan inte vara säker än". Varför skulle jag vara inkapabel att ta ett sånt beslut nu? När är man gammal nog att avgöra om man ska ha barn i så fall? Vissa är ju väldigt säkra på att de vill ha barn från att de är väldigt unga och det finns tjejer som är så mycket som 8 år yngre än mig som tydligen känner sig säkra nog för att faktiskt skaffa dem. (Nu är det ju kanske inte alltid ett briljant beslut att skaffa barn när man är 16 eftersom kroppen och framför allt inte hjärnan är helt fullvuxen förens runt 18 års ålder. Nej, jag försöker inte döma folk, jag tycker bara att man kanske ska vara fullvuxen själv innan man skapar en ny människa. Enligt min erfarenhet händer det väldigt mycket i tidiga 20års åldern vad gäller personlighet och sätt att vara och det tror jag kan vara nyttigt att ha gått igenom utan någon som är fullt beroende av en.)

Hur som helst! Det vart en parentes. Det verkar som om folk uppfattar det lite onaturligt att en kvinna inte vill ha barn och det gör att de känner sig obekväma. Jag antar att det kan jämföras till viss del med homosexualitet eller bisexualitet hos unga - folk viftar bort det som någon sorts "fas" fast det kan vara helt naturligt för den det berör eller som i fallet med barnen, ett moget beslut.

---

Något jag har funderat över är hur det är för män med den här frågan. Min pojkvän vill inte heller ha barn, och jag upplever det som om folk inte ifrågasätter det på samma sätt. Frågan är bara, är det på grund av att han är lite äldre och det kanske känns lite sent att skaffa barn i 40års åldern eller är det för att han är man? Jag måste fråga honom om det senare, för jag känner mig faktiskt lite illa berörd av att folk nästan förväntar sig barn av mig. Det var en av anledningarna till att jag inte klarade av mitt förhållande med mitt ex. Han sa att han respekterade att jag inte ville ha barn, men samtidigt kunde man se i ögonen på honom att han tänkte att jag nog skulle ändra mig, och jag ville inte skaffa barn bara för att han tyckte att vi skulle det. Det är absolut inte rätt!

---

Precis som det är varje kvinnas rätt att skaffa barn är det varje kvinnas rätt att inte skaffa barn.

---

Och det blir bättre! Jag måste bara avsluta den här uppsatsen innan tisdag och sen kan jag njuta resten av veckan. På Fredag flyger jag till Finland för att träffa min älskade, älskade pojkvän <3 Ska träffa lite andra också som vi spelar spel ihop med. 8 stycken blir vi som ska bo i en stuga och ha lite trevligt och umgås i helgen. Plus massor, massor, massor av sex för min del (tummen upp!) Jag har inte träffat honom sen midsommar nu, så lite frustrerad är man ju :) Ska bli kul att få träffa några av hans vänner i verkliga livet efter att bara ha pratat med dem via Ventrilo förut. De är väldigt trevliga och roliga online, så jag hoppas på detsamma i verkligheten!

Puss <3

Eftersom de har ställt in kursen jag sökte till hösten och jag inte har nån riktig back-up så har jag börjat fundera. Det här kanske är ett tecken på att det är dags att bege sig över havet? När jag var där i månadsskiftet april/maj så förälskade jag mig verkligen i landet. Det är så vackert och jag längtar tillbaka. Inte för att glömma att det vore en chans för mig att ta mina språkkunskaper till nästa nivå och kanske bli mer attraktiv på arbetsmarknaden i framtiden. Plus att det tär på mig att inte kunna spendera så mycket tid med R som jag skulle vilja göra.

---

Richard Marx - Right here waiting for you

Traditionellt vill jag att det ska vara i alla fall.

---

Hur som, för att återkomma till rubriken så ska jag på picnic eller vad man nu ska kalla det med mina kära kamrater från korridoren på lördag förmiddag, och jag tänkte göra cupcakes tills dess. Det är trots allt sista helgen jag är här innan sommaren, och sen vet jag inte om jag kommer tillbaka i höst... Man vet ju aldrig nu när de har ställt in kursen jag skulle läsa (skitstövlar).

Jag vet bara inte vilken sorts cupcakes jag ska göra... Det står nog mellan Brownie cupcakes med rich chocolate frosting eller Lemon yoghurt cupcakes med vitchoklad frosting. Har aldrig gjort riktiga cupcakes, så det skulle vara kul att prova, och det brukar vara uppskattat när man bakar åt folk :) Recepten finns att hitta på matklubben.se . Båda två har ju fördelar... Vit choklad är ju så fruktansvärt gott, men det är pecannötter i brownie cupcakesen. Får rådfråga min lillasyster, hon brukar vara ett bra smakråd.

Puss

---

Saknar R som attan idag också. Har setat och tittat på ringen han lämnade här och jag vet inte... För mig är det som en löftesring. Han har lämnat något åt mig som är väldigt värdefullt för honom, och jag ser det som ett löfte. Ringen är en Irländsk Claddagh ring som har gått i arv i hans släkt. Han ärvde den av sin pappa när han gick bort i cancer för 16 år sedan. För mig är den en symbol för vårat förtroende för varandra. Det sägs att designen betyder "Jag ger dig mitt hjärta och kröner det med min trohet." Jag får tårar i ögonen nu när jag tänker på det. Jag hoppas verkligen allt det här ordnar sig snart.

---

Det är  också en sån där sak som man kanske inte riktigt hade grepp om för några år sen. Man svängde sig med termer som bra älskare och liknande, men egentligen hade man nog inte så mycket att jämföra med. Och jag tror helt och fullt att alla, män som kvinnor, blir bättre älskare med åren, så när man var 16-17 var man ju knappas i sitt esse.

---

Sen funderade jag på att det finns nog olika sorters orgasmer också (det är ju oftast dit man strävar när man har sex, även om det kan vara lika skönt med sex även om man inte får orgasm ibland). Vissa gånger känns det som om man är tillfredsställd från midjan och ner bara, som om huvudet/psyket inte var med på det alls. Nästan som om det inte gick några signaler ända upp. Sen finns det de gånger då man känner sig tillfredsställd både fysiskt och mentalt (det är de allra bästa enligt mig) och också när man bara känner sig psykiskt tillfredsställd, men inte fysiskt. Undrar om man får de här vid olika bestämda tillfällen, alltså om man vanligtvis får den första när man "leker ensam" och vanligast den andra med sin partner. Den tredje vet jag inte vad man ska säga om... Med partner kanske? Hur som helst, det ger mig väl bara något att fundera på under dagen antar jag. Puss!

Jag skulle gärna gifta mig jag med, nån gång i framtiden. Precis som många andra så drömmer jag om det en del, tittar på klänningar emellanåt, funderar på vart jag skulle vilja ha vigseln och så vidare. En av mina släktingar är dessutom jätteduktig på tårtdesign och dekor, så man får ju en del idéer från hennes blogg också. http://littlepieceofcake.blogg.se/ Tror jag har hittat vilken klänningsmodell jag vill ha också. Hittade en jättevacker klänning i vitt och mörkrött med broderier och pärlor. Ska se om jag kan lägga upp en bild. Men jag skulle inte beställa den från sidan där jag hittade den, utan bara få en av samma modell uppsydd av en sömmerska. Då får man den garanterat i sin egen storlek i alla fall :)

Men det får vänta ett tag. Älsklingen måste väl bli klar med skilsmässan innan han kan fria till mig ;P

Hur som helst... Om man skulle ta och göra något annat än att drömma om romantik idag också?

Hittade dem!

Men nu bor jag hur som helst ensam, han bor kvar med sin fru i England och länge har det stått ganska stilla. Vi ses när vi kan - ett förhållande över landsgränser är sällan billigt - men jag saknar honom fruktansvärt mellan gångerna. Men det har äntligen börjat hända saker nu. Jag vaknade en morgon förra veckan och kände mig väldigt nere, så jag bestämde mig för att till slut få lätta mitt hjärta en smula för honom och skrev ett mail till honom innan jag gick till Universitetet. Där skrev jag om hur jag känner mig klämd i situationen som den ser ut nu. Jag vill ge honom mitt stöd och ge honom den tid det krävs (det är inte lätt att ta sig ur ett så långt förhållande som de har haft, jag hade ju problem att lämna mitt ex och vi hade "bara" varit tillsammans i tre år), men samtidigt så kan och vill jag inte vänta för alltid. Så hur länge ska man vänta? Hur mycket ska man pusha? Det är ju inte direkt bra som det är nu, för någon av de inblandade. Den morgonen vaknade han från en mardröm han haft flera gånger i olika utformning. Han hade drömt att jag hade kommit till England med min bästa kompis och sagt att det var slut och vänt mig och gått, utan att förklara varför. Så han hade vaknat ganska upprörd. Jag bad honom att inte läsa mailet förens dagen efter eftersom jag inte ville göra saken värre. Så dagen därpå läste han mailet och även om vi inte pratade om det så mycket då (det är bättre att göra ansikte mot ansikte) så märkte jag att han började fundera på det iaf.

I slutet på förra veckan skickade han in en arbetsansökan till ett nytt företag, på en ny ort och borde få svar den här veckan. Jag tror vi både två väntar på en nystart, en chans att få göra något mer av det här än det redan är. Jag vill bara att allt ska ordna sig och att jag får vara med honom. I sommar ska han komma hit och hälsa på igen och träffa en del av min familj. De vet inte sanningen (inte allihop i alla fall) och jag är lite nervös, självklart. Jag vill att de ska gilla honom och att han ska gilla dem. Men det går förhoppningsvis bra..

För visst var jag också i ett förhållande när vi träffades. Jag var också otrogen, även om det "bara" var emotionellt och inte fysiskt, men det känns på något sätt värre antar jag.

Jag gick aldrig in för att bli förälskad, jag hade mitt förhållande, och även om jag inte var helt lycklig så antog jag att det var så det skulle vara. Men när jag träffade min nuvarande pojkvän så kunde jag för första gången på länge känna att jag ville vakna igen nästa morgon (det här låter jättedramatiskt, men kanske ändå inte).

Vi träffades online via gemensamma vänner och började prata medan jag satt hemma och studerade under ungefär 2 månader och han var sjukskriven. Min dåvarande pojkvän (M.) hade praktik i en annan kommun och spenderade 12 timmar av dygnet där eller pendlandes och resten sovandes eller framför datorn. Vi pratade inte särskilt mycket när han väl var hemma och jag började nästan förakta honom, och mig själv, för den ensamhet som fanns där även när vi var i samma rum. Och jag är inte bra på ensamhet och började bli mer och mer deppig och melankolisk och det enda som gjorde mig glad på dagarna var att få prata med R, för han lyssnade när jag pratade. Han inte bara lyssnade när jag pratade om mina studier (lingvistik) utan han förstod det också. Jag kunde använda facktermer och han visste precis vad jag pratade om! Min före detta hatade när jag pratade om mina studier, och det var skönt att hitta någon som jag kunde ha en konversation på lika villkor med.

Och där började det. Jag kommer ihåg sista halvåret av mitt dåvarande förhållande och kommer ihåg hur många gånger jag tänkte att jag måste avsluta det jag hade med R, men jag kunde inte. Jag kunde stänga in mig på toaletten och sätta mig i duschen och gråta av utmattning, för jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Tills slut bröt jag och M i slutet av förra sommaren. Det var smärtsamt det också, men det kändes också som om någon hade lyft en stor sten från mina axlar. Skuld väger så väldigt mycket.

Jag och R träffades för första gången här i Sverige i Januari och har varit tillsammans sen dess.

Och jag älskar honom. Jag har aldrig känt mig så hemma med någon som med honom, och han känner detsamma för mig. Men jag kan se det på dem som vet att de inte gillar det. De kanske säger att är jag lycklig är det det som räknas, men samtidigt finns det någon sorts eftersmak av ogillande. En av mina väninnor började förtvivlat att leta anledningar för att göra det "ok", och visst var jag olycklig och kanske gjorde det själv också, men jag ville ha äkta stöd, inte något de säger för att de tror att de måste.

Jag kanske borde skriva klart det här imorgon...